onsdag
det är jävligt tidigt! Vaknar 05:50 för att mattias välter ned sin väckarklocka på golvet. En jävla duns alltså! Försökte sova även om jag egentligen skulle gå upp. Gick trots allt upp vid 06:15 och gjorde mig i ordning osv. Åkte till rydaholm vid halv sju. Stod på stationen i 20 min. Tänkte att jag går väl in på facebook och får då se att min grupp bestämt att vi inte ska ses idag utan på torsdag = helt onödigt för mig att åka till Växjö idag (förutom att jag ska ditt vid 14..) eller i alla fall så tidigt. Jag ville smälla till någon, jag är så trött så det är inte klokt för vem fan kan sova med sladdar överallt och ett bälte med en batteridosa fastspänt kring sig???? Åh. Så ringde mattias och bad honom möta upp mig med bilnyckeln så jag kunde ta mig tillbaka till horda för att SOVA. Jag fick gå till hans chefs hus för att ta bilen, avböjde skjuts för tänkte att det är ju inte långt. Det tog en halvtimme.
Så nu sitter jag här och får känslan av att ha hunnit med rätt mycket på nästan två timmars tid. Typ. Så nu blir det nog kaffe och macka och sedan typ vila bort huvudvärken en stund för att sedan plugga.
Ska till Växjö idag så jag kan ta bort EKG:t. Har varit rätt jobbigt faktiskt för man ska anteckna varenda liten grej och man får ett helt annat perspektiv på en själv när man skriver ned precis vad man gör under en dag och när. Jag ser liksom att jag sover alldeles för lite (de här två dygnen har dock varit lite extrema då jag fått gå upp och köra mattias vid halv sju på mornarna, och det betyder att mattias sover precis lika lite han...stackarn!). Man ska också beskriva "besvären" och har inte tänkt på hur ofta det egentligen händer för det känns nästan som om jag har vant mig vid att hjärtat slår i 790 och reagerar bara när det slår mer. Men nu har man liksom varit tvungen att tänka och känna efter och man märker stor skillnad på 130 och 670. (tog sifforna ur tomma intet så tro inte att jag kan något om det här). Har liksom sett att allt är inte 100 % bra med mig liksom och allt beror verkligen inte på hjärtat. Jag vet ju att jag inte är hundra men det blev liksom mer påtagligt igår. Lite läskigt.
Det är så mycket man ska tänka på hela tiden att jag inte hinner med mig själv. Den enda egentiden jag egentligen har är när jag tränar. Då koncentrerar jag mig på mig själv men ibland flyter tankarna iväg även där. Inte så bra. Jag har märkt att jag ofta är arg, irriterad och ledsen. Inte heller bra, så jag ska börja omge mig med folk som gör mig glad, som jag tycker om. Jag har också märkt att jag har väldigt många sådana i min omgivning men jag har liksom slutit ut dom på något sätt. T ex min familj. Vi har kommit väldigt mycket närmre varandra nu det senaste, mycket har nog med nytillskottet att göra men det känns jättebra. Dessutom är jag så grymt lyckligt lottat att få ha min pojkvän. Han är helt fantastisk stackarn som får stå ut med mig och mina tankar, tjuriga/ledsna/knäppa perioder och min smärta.
Nacken är en stor bov i dramat men det är kanske ingen nyhet. Tänker inte gå in mer på det för då tar det en evighet.
Ja, nu vet jag egentligen inte vad jag ska skriva mer. Blir kaffe i sängen och sedan vila järnet. Uppdaterar kanske sen, vem vet!
Så nu sitter jag här och får känslan av att ha hunnit med rätt mycket på nästan två timmars tid. Typ. Så nu blir det nog kaffe och macka och sedan typ vila bort huvudvärken en stund för att sedan plugga.
Ska till Växjö idag så jag kan ta bort EKG:t. Har varit rätt jobbigt faktiskt för man ska anteckna varenda liten grej och man får ett helt annat perspektiv på en själv när man skriver ned precis vad man gör under en dag och när. Jag ser liksom att jag sover alldeles för lite (de här två dygnen har dock varit lite extrema då jag fått gå upp och köra mattias vid halv sju på mornarna, och det betyder att mattias sover precis lika lite han...stackarn!). Man ska också beskriva "besvären" och har inte tänkt på hur ofta det egentligen händer för det känns nästan som om jag har vant mig vid att hjärtat slår i 790 och reagerar bara när det slår mer. Men nu har man liksom varit tvungen att tänka och känna efter och man märker stor skillnad på 130 och 670. (tog sifforna ur tomma intet så tro inte att jag kan något om det här). Har liksom sett att allt är inte 100 % bra med mig liksom och allt beror verkligen inte på hjärtat. Jag vet ju att jag inte är hundra men det blev liksom mer påtagligt igår. Lite läskigt.
Det är så mycket man ska tänka på hela tiden att jag inte hinner med mig själv. Den enda egentiden jag egentligen har är när jag tränar. Då koncentrerar jag mig på mig själv men ibland flyter tankarna iväg även där. Inte så bra. Jag har märkt att jag ofta är arg, irriterad och ledsen. Inte heller bra, så jag ska börja omge mig med folk som gör mig glad, som jag tycker om. Jag har också märkt att jag har väldigt många sådana i min omgivning men jag har liksom slutit ut dom på något sätt. T ex min familj. Vi har kommit väldigt mycket närmre varandra nu det senaste, mycket har nog med nytillskottet att göra men det känns jättebra. Dessutom är jag så grymt lyckligt lottat att få ha min pojkvän. Han är helt fantastisk stackarn som får stå ut med mig och mina tankar, tjuriga/ledsna/knäppa perioder och min smärta.
Nacken är en stor bov i dramat men det är kanske ingen nyhet. Tänker inte gå in mer på det för då tar det en evighet.
Ja, nu vet jag egentligen inte vad jag ska skriva mer. Blir kaffe i sängen och sedan vila järnet. Uppdaterar kanske sen, vem vet!
♥
