Isaballe

Hejsan svejsan!

 

Jag är sämst på att blogga. Jag vet. Sorri.

 

Som en hel del vet om är jag en tänkare och en person som kan explodera i känsloutbrott. Gråtattacker, ångestattacker, skrattattacker, glädjefnatt och vredesutbrott. Det som syns utåt iom alla känslor som sitter utanpå, är dubbelt så stora inuti. 

Man sätter upp en vägg som man gör allt för att hålla ren och snygg, framför allt stark. Ingen eller inget ska komma igenom, på båda hållen. På senaste tiden har jag vågat öppna ett fönster, lämnat dörren på glänt för att sedan stänga den när jag känner att det är bra. Det gör mig stolt. Jag är glad för att jag är jag. Även om du finns kvar inom mig, som jag avskyr så mycket. 

Jag har dessutom världens finaste människor runtomkring mig. Vilket får mig att stå rakt och som fångar mig när jag inte orkar stå upp längre. 

Men som Joki nämnde i fredags:

 

"Livet är som en studsmatta. Du måste komma ner för att kunna studsa upp igen. Och ibland behöver du en vän som får dig att studsa högre." 

 

Visst är det fint? Det stämmer ju! Klyschigt, men sant.

 

Nu till min hatkärlek i livet just nu. Puben. 

Jag tycker att det är så fruuuuktansvärt roligt! Är så tacksam för alla fantastiska och engagerade människor jag fått träffa och lära känna. Så roligt jag har när jag jobbar. Så sjukt kul! Jag lär mig något nytt varje gång, jag lovar!

Samtidigt gör det mig så trött, och arg, och besviken, och frustrerad, och ledsen, och förbannad och fan och hans moster. 

Försöker tänka att det går över. Har det gjort det? Nope. I maj är det ett år sedan jag valdes in. Det är 10 månader sedan. Är jag dum som sitter kvar? Kanske. Men jag kan för fanken inte lämna det där stället. Finns så mycket jag vill göra. Finns så mycket jag vill ändra på. Har dock kommit fram till att jag inte suttit kvar om jag inte sett något form av ljus i tunneln. Det är tur att jag har så fina människor i min närhet som orkar med mig, som orkar lyssna och som klappar på mig när det blir för mycket.

 

Ni får mig att gå runt ♥