Isaballe

trött trött trött
på typ allt. Speciellt på människor. Hemska varelser.
Jag önskar alla det bästa. Det finns ingen som jag önskar skulle fara illa. Inte ens de jag verkligen inte tycker om.
Men känslan av att bli sviken, lämnad ensam kvar, lämnad att klara sig själv får en att tänka till. Vad gjorde jag? Vad hände? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Är allt detta på grund av mig?

Några år nu har jag hållt mig undan mig själv. Jag har inte hunnit med mig själv, inte hunnit bry mig, tycka om mig, sköta om mig. Har tagit ansvar för mycket annat, alldeles för mycket. Jag är snart 22 år gammal men känner mig mycket äldre. Med åldern kommer ansvar, ännu mer ansvar jag inte klarar av. Mer och mer byggs på. Bara tyckt det varit givande och spännande men glömt bort det som fanns inuti. Nu vet jag inte vad som finns inuti, eller vad som fanns där.
Måste leta eller bygga nytt. Dessa val och ansvar flyr jag. Ger upp och trycker undan. Fortsätter. Allt är ju bra. Förstår ingenting.

Vill inte inse.

Men har börjat känna mig en aning stolt över mig själv.
Jag lever.