Isaballe

Sover urdåligt. Vaknar mitt i natten och är jättepigg men sen tar det ungefär två timmar för mig att stiga upp efter att klockan ringt. Jag snoozar alltså i två timmar. Blöö.

Idag ska jag på ett arbetsseminarium om unga på nätet. Ska bli intressant!
Efter det ska jag försöka plugga hemma, vilket är en utmaning i sig. Fast ser fram emot zumban ikväll!

Känner mig lite sådär nere igen. Det kommer och går och jag gör allt för att inte känna det. Men oftast vinner det dumma. Jag känner också en del ilska och irritation. Även en del stolthet och att jag vill skratta faran rätt i ansiktet, som Pippi säger. En känsla av skrattretande har jag också. En nypa dåligt samvete. Är lite som en grönsakssoppa - lite allt möjligt i.

Det positiva är att jag börjar se ljuset. Även om jag är rädd för att om jag råkar tappa koncentrationen, om bara för en sekund, blir det mörkt igen. Jätterädd. Jag är stolt över mig själv att jag ändå är kvar. Jag har min familj, min stora kärlek och mina vänner att tacka. Jag har upptäckt att det faktiskt finns dom som bryr sig om mig. Som vill höra vad jag har att säga och som vill diskutera med mig. En lättnad. Har känt mig som en börda för alla väldigt länge, framför allt för mig själv. Känner fortfarande så men det är lite lättare.
Vissa dagar är sämre, andra bättre.
Det är som vädret.
Virvelvindar och störtskurar.
Stor sol på en klarblå himmel.
Störtskurarna går att uthärda om man vet att solen snart tittar fram, eller hur?

Tänk istället tvärtom.