Förtvivlan
Ni vet jag har ju någon form av hjärt-skit-bajs-problem och åkte akut upp till Sahlgrenska för att undersöka hela kroppen för min läkare tyckte att något var rejält fel med hur jag reagerat på viss medicinering, vilka besvär jag har osv. Väl där undersöktes min hjärna och alla delar i min kropp. De upptäckte en förändring i hjärnan som de ville undersöka närmare. Jag har då inte sovit på 23 timmar och är helt dödstrött och då även livrädd! Helt ensam förutom att mi love och min mamma är påväg.
Alla bara pratar över huvudet på mig, ler lite då och då när jag möter deras oroade ansikten och de säger att de ska göra allt de kan. Jag har sådan fruktansvärd huvudvärk och mitt hjärta panikar. Men jag får varken något lugnande eller smärtstillande och jag börjar bli ganska så förtvivlad för jag får inga svar någonstans.
När kl är 10 på morgonen får jag komma in till min läkare som sitter där med en kvinna som jag aldrig träffat. De är väldigt lugna och försöker skämta lite men det går inte så bra. Kvinnan är en stödperson som sjukhuset brukar erbjuda sina patienter. Jag blir sjukt jävla rädd och vill bara springa därifrån.
De berättar att jag har fått en allvarlig cancer i den del av hjärnan som styr hjärtat och några andra delar av min kropp så som mina känslor. Får då en förklaring varför jag varit så grymt känslig, ofta ledsen och nedstämd samt reagerat starkt på saker och ting. Varför mitt hjärta gör som det gör och varför jag haft så fruktansvärt ont i nacken. Dessutom är det inte så konstigt att jag varit så jävla trött nu det senaste året då cancern tagit all min energi.
Jag bryter ihop. Jag skriker. Det är så orättvist. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här! Allt har gått emot mig nu det senaste så varför inte slänga på en dödlig sjukdom också!? Jag bara gråter och gråter och de får köra in mig på mitt rum i en rullstol för jag klarar inte av att gå. Där inne väntar min mamma och Mattias som redan fått beskedet. Mamma är precis utslagen och gråter hon också. Mattias har också gråtit men försöker hålla tillbaka när jag kommer in men kan inte hålla tillbaka när han ser hur jag har det. Båda två håller om mig och vi gråter tillsammans. Vi ligger så jag vet inte hur länge men tillslut verkar jag ha somnat i alla fall för jag vaknar upp och det är ljust i rummet och där sitter min syster och min systerdotter. Hon har gråtit rejält och kommer fram och lägger dottern på mitt bröst. Vid det ögonblicket förstår jag hur jävla mycket jag inte vill missa allt mitt liv har att erbjuda och blir arg. Jag blir så fruktansvärt arg att jag ska få ytterligare en prövning innan jag kan få börja leva på riktigt. Orättvisan som jag utsätts för gör mig nu arg och inte ledsen! Men det går över fort när dottern börjar jollra och har sig. Då brister jag igen. Jag gråter utan att det kommer några ljud. När hela min familj är iväg och vilat sitter min älskade pojkvän hos mig och håller om mig. Har aldrig känt mig säkrare.
Jag vaknar då upp i min lägenhet i Växjö. Jag gråter och allt jag har i sängen ligger på golvet.
Allt var bara en dröm.
